Lilla Luca drömmer om världen ovanför ytan, en värld han aldrig någonsin besökt, men alltid fått veta är en livsfarlig plats. Luca är ett havsmonster och människorna i den lilla italienska staden vid havet kommer väl aldrig någonsin se honom som något annat än just ett monster? Så en dag möter han den spännande pojken Alberto som

verkligen väcker drömmar till liv. Kanske finns det en möjlighet till ett liv bortom havsdjupets dunkel?

 

Pixars senaste kreation är en bildskön och snäll historia om vänskap, kärlek och den klassiska berättelsen om beskyddande föräldrar som inte vågar släppa taget. De italienska miljöerna är fantastiskt välgjorda och den mysiga historien, smyckad med härlig humor och en del spänning fångar en absolut i sitt nät. I dramaturgins centrum återfinns en fin vänskaps/kärlekshistoria där båda har sina berg av rädsla att bestiga. Det gäller att tysta den inre rösten (som de kallar för Bruno) och trotsa skräcken. 

Det är svårt att inte se likheterna med den klassiska sagan om den lilla sjöjungfrun även om några grepp är nya och på det stora hela blir det ganska tamt. Jag kan tycka att de riktigt läskiga skurkarna och svärtan saknas lite i många animerade barnfilmer numera. Ibland är det skönt med riktigt snälla filmer. De behövs i mixen. Men de allra bästa historierna är de som vågar gå lite djupare och inse att barn tål lite mörker. Det antyds i Luca. Det finns ett djup och det finns spänning, svek och försoning. Men de kunde vågat ta ut svängarna lite till. En fin och bra film som kunde blivit ännu mer. 

3/5 (6/10)