På ett flashigt kontor sitter Neo, skaparen av världens mest populära dataspel "the Matrix" och känner sig både förvirrad och instängd. Mötena hos psykologen hjälper inte och den blåa medicinen har inte full effekt. Drömmarna och de suddiga minnena gör sig ständigt påminda. Kan det vara så att det faktiskt hände? Att Matrix finns på riktigt?

 

Det är mer än 20 år sedan världen slogs med häpnad av syskonen Wachowskis mästerverk där mänskligheten lever i en illusion och där den utvalde (Neo aka the One) ställs inför valet att öppna sig för hela sanningen om livet eller leva kvar i en trygg illusion. Filmen var fylld av briljanta religiösa referenser, exempelvis heter Neo från början Thomas Andersson som i "den tvivlande människan" och Trinity bildar ihop med Morpheus (sömnens Gud) "treenigheten" Dessutom var actionsekvenserna exceptionellt nyskapande vilket satte en standard för genren som lever än idag. Redan de två uppföljarna som kom några år senare var dock betydligt svagare och självklart är en uppföljare 20 år senare i stort sett en omöjlighet. 

Den nya filmen är strålande om man ser till underhållningsvärde. Högt tempo, massor av referenser till de gamla filmerna, skön självironi och metahumor. Actionscenerna är inte längre revolutionerande och några av dem är lite väl stökiga i mitt tycke. Hade gärna njutit av lite mer millenieskiftesmusik i den "Rage Against the Machine"-stil som kommer i avslutningen och naturligtvis hade kreationen mått bra av en starkare och "viktigare" historia. 

Keanu Reeves och Carri-Anne Moss är klockrena i repriseringen av sina roller och Neil Patrick Harris gör sig utmärkt i sin biroll. Ett fint grepp jag gillar är hur Lana Wachowski valt att inte retuschera huvudkaraktärerna ansikten. Det är rynkor, skäggstrån och naturliga "skavanker" (läs vackra drag vi alla bär) i de snyggt ljussatta närbilderna  Jag gissar också att ljudfolket blir Oscarsnominerade. 

Klarar Bechdeltesten 

 

Mycket underhållande 3/5 (6/10)