1974 vann ABBA Eurovision med Waterloo. Framför TV:n började den lilla islänningen, som nyligen förlorat sin mor, Lars Eriksong att drömma. Tillsammans med Sigrit Eriksdotter, som "troligen" inte är hans syster, ägnar han sitt liv åt att en dag få delta i och vinna sångtävlingarnas sångtävling...

 

Will Ferrel gör en typisk Will Ferrell-roll i en mycket klassisk klyschig kärlekshistoria, men gör första gången placerad i Eurovisionmiljö. Det är verkligen inte fantastiskt, Delar av storyn och karaktärerna är väl t.o.m. rätt dåligt. Men jag njöt mig ändå igenom filmen. Det är kul med den isländska miljön och det är kul med Eurovision. Allra bäst är musikinslagen där man verkligen fångar in typiska, om än överdrivna, framträdanden ur Eurovision historia. Det det ni i filmen i allt från Vitrysslands Lordiliknande bidrag till det svulstiga ryska framträdandet. Jag tror att man måste vara från Europa och gilla musiktävlingen för att riktigt kunna uppskatta det hela. 

På ett party med artister kryllar det dessutom av kända ansikten för Schlagernörden: John Lundvik, Loreen, Netta, Jamala mfl showar ihop. 

Sångmässigt är det Rachel McAddams karaktär som glänser och rösten bakom tillhör Molly Sandén. Hon

visar vilken kompetent sångerska hon är även när hon sjunger på ett lite mer klassiskt vis. Den sliskiga ryssen, som väl egentligen är missförstådd och förtryckt, har alingsåsaren Erik Mjönes till hjälp vid sångnumren.  

Will Ferrell har en svensk fru och när han besökte Sverige för första gången 1999 ville familjen se på Eurovisionsschlagern. Charlotte Perelli vann och Ferrell blev precis så förtrollad som Lars Eriksong blir i början av filmen. 

 

Som sagt. Inte särskilt bra. Överdrivet  Ibland fånigt. Men mysigt, roligt och underhållande. Jag tycker ni ska se den. 

Knapp, knapp 3/5 (5/10) får den av mig.