Min pappa Marianne 

 

 

När Hanna ofrivilligt flyttar hem till småstadslivet i Alingsås tvingas hon inte bara acceptera att umgås med sina gamla vänner som nu är rätt störiga morsor, ännu störigare manliga kollegor på vikariatet och att bli retad av sin flamsiga bror, utan också det faktum att hennes pappa avslöjar en sida av sig själv som hon inte kände till. När han kommer ut som Marianne är chocken total. Hon har alltid varit så nära sin pappa. Nu funderar hon på om han någonsin funnits...

 

Rolf Lassgård gör en utmärkt insats som prästen som alltid känt sig mer som Marianne än Lasse. Detta i en mysig, varm och förutsägbar feelgoodfilm.

 

Lassgård lyckas vara lågmäld och timid som Lasse och istället strålande och glittrande som Marianne. Han är lysande!

 

Hedda Stiernstedt, som man lärt sig älska i "vår tid är nu" är nästan lika utmärkt som protagonist och  Klas Wiljegård är en riktigt rolig sidekick i rollen som brodern. 

Det är en snäll film med mycket hjärta och lite svärta. Långt ifrån ett mästerverk och med vissa överdrivna karaktärer o krystade dialoger, men också med en hel del härlig humor och några riktigt fina scener.

 

Grundhistorien är både viktig och berörande och det är verkligen fräscht med en film där präster och tro inte presenteras som något konservativt och mossigt utan fyllt av varma människor och djupa insikter. Det är inte vanligt i svensk film utan klyschan är en gammal elak präst och tro från 1800-talet. En riktig favorit i filmen är Lasse/Mariannes prästkollega Gunnar, som visar på vilket kärleksbudskap som kan finnas i tron.

 

Bland de fina scenerna är annars min favorit en klarsynt kassörska i en klädaffär och ljuset i Mariannes ögon när hon går längs gatorna i Alingsås och äntligen känner sig som sig själv. 

Slutet går lite för snabbt och man missar att ta helt hand om Hannas situation. Eftersom man gjort henne till huvudroll blir det lite konstigt. Just i slutet blir det också lite klyschigt och enkelt. Synd när man innan dess fått till några riktigt starka och berörande moment. Totalt sett överväger ändå det fina och den sanna historien levereras på ett värdigt sätt. 

Som Alingsåsare är det förstås också väldigt roligt att se alla miljöer och jag tycker de gör något bra av vår mysiga småstad med potatisfestival och allt. Extra kul är det att känna en hel del av statisterna. 

Jag har tänkt på filmen flera gånger efteråt så något stannade kvar. Fint, mysigt, roligt o berörande. 

Klarar Bechdeltesten 

 

Mycket sevärt. Och betyget hamnar på en riktigt stark 3/5 (6/10)