Bonnie ska börja förskoleklass och det är sjukt nervöst. Woody, som numera ofta blir bortvald vid lekarna, vill hjälpa henne och smyger med på  provdagen. Väl där räddar han dagen genom att hjälpa Bonnie skapa en pysselfigur, som blir hennes bästa vän. Problemet är bara att Gaffe (en plastgaffel med piprensare och ditklistrade ögon) börjar leva och han vill inte alls vara en leksak. Därför blir husbilssemestern som följer ett äventyr. Gaffe vill hela tiden rymma och Woody får många tillfällen att reflektera över det som varit och fundera på sin framtid...

 

1995 kom den första filmen om leksakerna som lever när människor inte ser dem och som gör allt för de barn som äger dem. Det var då världens första helt animerade film, kryddad med en stark story om avundsjuka och vänskap samt nya grepp som att fimpa musikalnumren från Disneyförlagorna. Man lyckades hålla i med nya bra storys och upplägg 1999 och 2010. Jag såg inte riktigt behovet av denna uppföljare då del 3 hade en fin avslutning. Det blir också första filmen som jag bara tyckte var bra och inte mycket bra. 

 

De positiva sakerna är: Nya roliga karaktärer (Gaffe, gosedjuren, den kanadensiska motorcykelföraren etc), snyggt via ny förfinad animationsteknik, att man hängt med i utvecklingen och har fler och starkare tjejer som dessutom subtilt tar upp genusproblematiken (Bo Peep är en jättefin karaktär som tar plats och hennes relation med Woody är fin utan puttinutt), att man vågar vara lite läskigare (de gamla dockorna i antikaffären var på gränsen för min 5-åring), att man får ihop slutet. När det är slut är det tydligt att det här är sista filmen och mina ögon tåras upp när vi får ta avsked av alla mysiga karaktärer. 

 

Det negativa är en lite krystad story och känslan av att filmen egentligen inte behövs. Tycker också det är lite problematiskt (om än underhållande) att leksakerna interagerar så mycker med människor i den här upplagan. Om det är OK, varför har de undvikit det så noga förut då?

 

Klarar Bechdeltesten

 

3/5 (6/10)