C’est la vie

 

 

Så var det dags igen. En ny fest för teamet. De har jobbat ihop många gånger förr, men det vore synd att säga att de är sammansvetsade. Det pyser lite här och var och när brudgummen på bröllopsfesten dessutom är en rätt otrevlig typ så är explosionen nära...

 

Jag tror aldrig jag sett en film om en festfirma förr. Det är ett befriande grepp och hela narrativet, med alla problem som kan uppenbara sig, fungerar utmärkt. Tempot är lagom högt hela vägen. Det är intressant och framförallt roligt. Det sackar aldrig utan håller mitt intresse från start till mål, trots att det egentligen inte händer så mycket och trots att det saknas djup.  

 

Fullt av sköna karaktärer och roliga situationer. En rolig film av fransmännen som tidigare gjorde ”the intouchables” (en oväntad vänskap)

 

Räcker till en knapp 4/5 (7/10)

 

 

 

Alkoholisten Hasse P har aldrig riktigt lyckats med något i livet fast han har haft hundratals projekt. Men nu när Köping utsetts till Sveriges tråkigaste stad måste han göra något. Han bestämmer sig för att, tillsammans med ett lokalt café, baka världens längsta smörgåstårta, komma med i Guinnes Rekordbok och sätta Köping på kartan...

 

Det finns några störiga grepp i filmen som tex Filip Hammars berättarröst. Det är inget fel på hans röst, men när den kommer tappar man tyvärr helt känslan av att det är en film och det känns istället som någon sorts inslag i ett Filip o Fredrik-program. Men på det stora hela är det en ganska fin historia. Det är fint med en film som handlar om vardagsmänniskor som inte uträttar några stordåd utan bara sätter ett litet märke i stammen på livsträdet. Mikael Persbrandt är utmärkt i huvudrollen (tur att Robert Gustafsson hoppade av) och slutet är fint. 

 

3/5 (6/10)