Ett mörker växer i 1920-talets London. Grindewald vill samla alla renblodiga magiker till kamp mot halvblod och människor. Samtidigt gömmer sig den så nedtryckta Credence någonstans i Europa. Grindewalds en gång så trogne vän Albus Dumbledore inser faran och ger Newt Scamander i uppdrag att hämta hem Credence...

 

Underbart! Så mycket djupare, så mycket mörkare, så mycket tyngre än del 1 i serien. Första filmen var trevlig och mysig. Här lyckas man få det att kännas både viktigt, spännande och sorgligt trots att man i stora drag vet hur detta ska sluta.

 

Paletten av karaktärer och skpdespelare är underbar. Eddie Redmayne imponerar i huvudrollen liksom unge Joshua Shea som lyckats kopiera allt i karaktären. Jude Law spelar en mysig Dumbledore. Zoë Kravitz är klockren som den intressanta Leta Lestrange. Tycker även att Alison Sudol imponerar när Queeni får en lite större roll den här gången. Johnny Depp är förstås perfekt castad i antagonistrollen. 

 

Men bäst är miljöerna och det faktum att man har mycket mer o viktigare story den här gången. Kopplingarna till den framtida historien om Harry Potter är många och det gillas.

 

Stort underhållningsvärde och tyngd mot slutet. 

 

Klarar Bechdeltesten 

 

Blir 4/5 (7/10) och plats 427

 

Mamma Mia - here we go again

 

 

Donna är död och Sophie vill ta över hennes dröm, men hur skapades egentligen den drömmen? Vi får följa den unga Donna och den unga Sophie parallellt när musiken vaknar på nytt...

 

Uppföljare blir sällan bra och nog var jag rejält skeptisk när det bestämdes att man skulle skrapa ihop de ABBA-låtar som blev kvar o göra en film till. Bara titeln får en att tveka. 

 

Men det visade sig att det funkar väl. Ramhistorien med Donnas död ger legitimitet och känslor. Abba har gjort otroligt många bra låtar och det blir några repriser också. Historien är lite fin, särskilt mot slutet och Lily James gör sig mycket bra i huvudrollen. Hon sjunger och agerar bra, känns mysig, förtroendeingivande och är bedårande vacker. I första filmen fick Amanda Seyfrid alldeles för få nummer, men nu får vi njuta av hennes sång flera gånger. Visst är det flamsigt ibland och ganska tunnt på det stora hela, men klart bättre än jag förväntade mig. 

 

Mysigt och lättsamt med ett fint slut 

 

Klarar Bechdeltesten 

 

3/5 (6/10)

 

 

 

På ett berg utanför Whoville bor han ensam. Den tjuriga, surmulne, gröna varelsen som kallas Grinchen. Hans hjärta är tre storlekar för litet och maximen av det är ett fabulöst hat mot julen. Det hela blir inte enklare av att invånarna i den lilla staden fullkomligt frossar i julglädje, så Grinchen bestämmer sig för att förstöra julen en gång för alla...

 

Ännu en filmatisering av Dr Seuss klassiska saga. Den här gången i animerad form. Behövs den? Är den nyskapande? Svaret är nej på båda frågorna, men det är ändå en helt OK version med mysiga barn, lite humor och med det fina budskapet bevarat. 

 

Mina barn hade roligt, särskilt åt den skrikande geten. Jag fick lite julstämning, men simpelt var det. 

 

Knapp 3/5 (5/10)

 

the Lobster

 

 

I en närbelägen framtid är det förbjudet att leva ensam. De ensamma sätts på en sorts hem där de har en viss tid på sig att finna en själsfrände. Misslyckas de så förvandlas de obönhörligen till ett djur, vilket de förvisso fått välja själva. Ute i skogen lever rebellerna; tillika de ensamma och dödar man ett par sådana förlängs ens tid på hemmet...

 

Ja. Det är lika märkligt och annorlunda som det låter. Lägg därtill en grådaskig ljussättning och valet att låta skådespelarna tala entonigt och agera extremt hämmat. Filmen är ett debattinlägg kring ett samhälle som värderar tvåsamheten, men kanske också behovet av tillhörighet och samhörighet i sin extremform. Men det blir för mycket. De hade behövts en större poäng, en vändning mot slutet, en protest, en kamp. Det blir för grått och slätstruket. Men mycket annorlunda är det. Sevärt. 

 

Klatar Bechdeltesten 

 

Får ändå bara 2/5 (4/10) av mig

 

 

 

En genial forskare har upptäckt ett sätt att både läsa av och påverka folks drömmar. Det är tänkt att användas som terapi, men när teknologin blir stulen inser man också vidden av experimentet. Plötsligt har gränsen mellan dröm och verklighet suddats ut och hur ska man kunna stoppa förövaren när man inte vet om man drömmer eller är vaken?

 

Det är inte svårt att se att detta är Christopher Nolans stora inspirationskälla till Inception. Förutom premissen är också flera scener väldigt lika. Som helhet är det dock en helt annan historia. Det är lite läskigare, lite mindre och kanske lite rörigare, men estetiskt är det lysande och fantasifullt är det verkligen. Kan tycka att slutet inte är lika genomarbetat som resten och kommer lite abrupt. Ska ses på japanska.

 

Paraden kommer att hemsöka även dina drömmar. 

 

Klarar Bechdeltesten 

 

3/5 (6/10)