En oändlig fasa lurar nere i kloakerna under den lilla staden Derry, en demon i clownskepnad benämnd Pennywise. Den ondskefulla clownen livnär sig på unga människors kött, men framförallt på deras rädsla. En gång vart 27:e år dyker han upp och lockar till sig sina offer...

 

Efter förra årets otrevliga clownvåg var det många som undrade om det hela var ett reklamtrick för att boosta nyutgåvan av denna klassiska historia, men det verkar inte finnas något samband och faktum är att Stephen King har fått skulden för clownrädslor sedan han skrev sin bok på 80-talet. Men varken clownattacker eller clownrädsla är nya företeelser. King utgick förstås från fenomenet när han skrev. Tråkigt nog kommer säkerligen en del omogna grabbar passa på att skrämma folk även i år, men det vore elakt att ge King (som aktivt protesterat mot företeelsen) skulden. 

 

Själva filmen handlar egentligen inte om en clown. Den handlar om det som King så ofta skildrar; utsatthet, utstötthet och rädsla. I detta fall handlar det väldigt mycket om unga människors rädsla för puberteten. Om otillräckliga, frånvarande och t.o.m. elaka vuxna. Det är påtagligt hur få vuxna det finns i Derry. Mobbing får pågå helt öppet och den handfull vuxna vi möter är antingen blinda för problemen eller del av dem. Pennywise får sin energi genom att han känner av de ungas värsta rädslor och byter alltid skepnad till barnens största farhågor. Mest accentuerat blir temat i, den underbart välspelade, karaktären Beverlys rädsla för mens, vilket leder till en blodexplosion i badrummet. Pappan ser inte ens blodet, men det gör kamraterna. Likheterna med Carrie är slående, men allra mest minner framställningen om stand by me, där ett gäng utstötta pojkar bildar ett gäng. I "Det" kallar sig gruppen t.o.m. "the loser's club", men de är våra hjältar. De är det enda hoppet för att krossa demonen. 

 

Man har valt att låta filmen utspela sig i den tid som boken utspelar sig och det är ett bra val. Historien gör sig mycket bättre i 80-talsmiljö utan mobiler och dylikt. Fast det gör förstås också att "stand by me"-kopplingarna blir än tydligare. 

 

Jag ser inte mycket på skräckfilm, men tyckte den här var lagom otäck. I sin genre var den nog ganska konventionell med gamla hus, "jumpscares", höga ljud, irrationella val mm, men som allegori över ungdomsåren var den riktigt bra. Ett problem för en känslomässig småbarnsförälder som jag är att min empati slår an så hårt att jag blur smådeppig redan efter det ikoniska (fanns med även i 90-talsserien) anslaget. 

 

Stark 3/5 (6/10) och plats 478 på den uppdaterade topplistan