"Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad"

 

Muséets nya utställning har ett fantastiskt budskap, ett budskap om tillit och omsorg. Utställningen ska bli en upplevelse om man bara lyckas promota den rätt och om bara Christian kan hålla ihop sig själv. Christian försöker nämligen vara en sån där tillitsfull och omsorgsfull människa. Han vill vara en medmänniska, en god far och en filantrop, men samtidigt förstås cool, framgångsrik, snygg och mäktig. Det går förstås inte att få ihop det. Snart krackelerar både Christians självbild och muséets idealistiska kampanjer...

 

Ruben Östlund är kanske vår mest spännande regissör. Han har gjort mästerverk som "de ofrivilliga" och "turist" (förutom slutscenen) och har alltid en förmåga att göra film som ställer frågor. Man går inte ur bion tillfredsställd. Man går därifrån omskakad, lite småirriterad, men samtidigt hänförd, underhållen och uppfylld av tankar. Som alltid är filmen fylld av exceptionell humor och stela, pinsamma diskussioner. Det gör ofta ont att se och vid två tillfällen ville jag nästan lämna biografen. Denna gång är det konstvärlden och reklambranschen som får sig en känga. Att driva med det konstiga och pretentiösa i konst kan kännas som ett öppet mål, men Östlund balanserar snyggt på mållinjen. Humorn står på topp i det lilla mötesrummet där två unga killar som "kan det här" med vad som går hem på nätet, tillsammans med en lite äldre herre i hästsvans och med babyskyddet stående vid väggen, ska pitcha sin fullkomligt usla reklamidé till muséets kampanj. 

 

Men mest handlar filmen om Christian och hur han ständigt misslyckas med att vara det ideal han predikar. 

 

Filmen är ursnygg, intensiv och exceptionellt välspelad, men det känns ibland som att den både vill lite för mycket och att den inte lyckas binda ihop allt. Den fullkomligt häpnadsväckande "gorillascenen" känns, oavsett sin briljans, lite malplacerad och följs inte upp. Eftersom scenen inkluderar ett övergrepp och en reaktion på det blir det ännu märkligare att den inte följs upp. Man måste ta ansvar för övergreppsscener och man måste skapa någon sorts realistisk helhetsbild. Så när scenen med Elisabeth Moss (som får en alldeles för liten och icke-bärande roll i filmen), framför en hög av stolar, kommer är likheterna med Roy Anderssons mer sketchstaplade uppbyggnad svåra att komma ifrån. På det stora hela håller Östlund dock i tråden. Mycket tack vare en makalös Claes Bang och en finurlighet med humor och edge. Snyggast blir det kanske när rutan faktiskt existerar i hans dotters cheeruppvisning medan Christian själv faller till föga. 

 

Vinnare av guldpalmen i Cannes. Sveriges Oscarsbidrag. Storartat!

 

Stark 4/5 (8/10) och plats 208 på den uppdaterade topplistan