Ett fotbollslag i Mali tränar för fullt i morgonsolen. Det är högt tempo! Raska fötter dansar över sanden och glädjen är stor, men något är annorlunda. De spelar utan boll. Fotboll är nämligen en av de saker som islamistiska Ansar Dines har förbjudit. Man får inte heller sitta och prata utanför sitt hus, röka eller spela musik. Kvinnor måste ha sockor och vantar. En bit utanför den uråldriga staden bor Toya med sina föräldrar Satima och Kadine, tillsynes trygga och oberörda...

 

Jag har aldrig sett en Mauretansk film förut, men den första var en upplevelse. Ett otroligt vackert land målas upp med ett fantastiskt foto och vid vissa tillfällen med fin musik. Timbuktu är en av världens äldsta städer och det smärtar att se hur jihadhisterna raserar världsarvet. Det här är inte bara ett starkt drama fullt av tragik utan också ett mycket lättsamt porträtt av de absurda islamisterna. Det är en brokig samling av galningar av olika övertygandegrad. Vissa har lurats med, vissa har tvingats med.  Alla sugs de in i maktspiralen.

 

Regissören Sissako ville göra en historia kring en specifik händelse i det verkliga maktövertagandet då ett ungt par stenades för att de varit tillsammans som ogifta, en händelse inga medier rapporterade om. Överhuvudtaget rapporteras det mindre om övergrepp som sker i Afrika än i politiskt hetare områden. 

 

Det är en oerhört välgjord mix av det brutalt förfärliga och det roliga absurda. Jihadhisterna pratar ofta så dålig arabiska att de inte förstår varandra när de försöker rapportera över mobilen. En tjuvröker, en smygdansar. Fotboll är förbjudet, men vid ett tillfälle diskuterar ett gäng om Zidane eller Messi är störst. En kvinna vägrar bära handskar när hon ska sälja fisk, en annan vägrar gifta bort sin dotter. De handfallna soldaterna har bara ett vapen och det är deras k-pistar. Den lokala imamen pratar ikull dem gång på gång och starkast är det när han påpekar att muslimer i Mali använder hjärnan istället för pistolen och att lilla jihadh, att kämpa med sig själv, är tillräckligt för varje människa. 

 

Det här är en väldigt aktuell film i och med IS färska härjningar och jag tror likheterna är många, även om IS har visat en större brutalitet än kanske någon annan. Man sätter skrattet i halsgropen nu, men låt oss hoppas att IS tid snart är över och att vi kan skratta åt deras absurditet i framtiden. Det här är ingen onyanserad skildring. Vi får se människor på båda sidor med förvirring i sinnet och det är tydligt hur lite det här har med islam att göra. Imamen uttrycker det väl: "Var är kärleken? Var är barmhärtigheten? Sluta! Ni skadar hela islam!"

 

4/5 för detta vackra Oscarsnominerade drama och plats 336 på den uppdaterade topplistan.