I en okänd framtid börjar jordens resurser att tryta. Människan har tvingats regregera till en agralkultur och störs ständigt av dammstormar, vilket också fyller lungorna med damm. I ett avlägset hus har flickan Murph kontakt med ert "spöke" i sin bokhylla. Spöket verkar vilja säga något...

 

Av en slump eller kanske av ödet finner majsodlaren, tillika före detta NASA-injengören (och piloten) Coop, koordinaterna till en basstation där en grupp forskare planerar för människans räddning. De har upptäckt en reva i rymdtiden, en möjlig väg för människan att söka efter nya planeter att bebo. Men att ge sig in i ett maskhål är att kasta sig ur tiden. 

 

Interstellar är en annorlunda film med ett vetenskapligt och filosofiskt djup av sällan skådat slag. Man kastar sig nyfiket in i Einsteins relativitetsteori och låter oss se det som många fysikintresserade drömmer om, men man gör det med mänskligheten och dess innersta känslor i fokus. Man låter också scenerna ta tid. Det är härligt med långsamhetens lov i en film som handlar om tid. Musiken av Hans Zimmer, tillsammans med ett fantastiskt foto och en rad duktiga skådespelare lyfter det hela till något riktigt bra, men inte fullt det mästerverk jag förväntat mig. Jag tycker Nolan har lyckats bättre med tidigare alster. Man skriver oss på näsan lite för mycket och vill förklara allt och sedan blir det lite överdrivet några gånger. Men det är ändå en mäktig och fantastisk film. 

 

Interstellar ligger för närvarande på 12:e plats på imdb (kommer att dala), men på min blogg blir det "bara" plats 117