Vad händer när den svage står upp? Vad händer ni vi tvingas ta itu med oss själva och inse att vi har onda sidor? Tar vi tag i det eller slänger vi ut hotet?

Under 9 år mobbades Anna Odell av sina klasskamrater och upplevde sig inte ha något som helst värde. Efter självmordsförsök och läkarhjälp tog hon sig ur helvetet och blev en framstående konstnär, ändå blev hon inte bjuden till sin klassåterträff 20 år efter nian. Istället för att åter gräva ner sig i sorg gjorde hon en film om vad som hade hänt om hon hade blivit bjuden. Det blir starkt; oerhört starkt! Jag kan inte få ur filmen ur huvudet. Jag känner sorg, stor sorg. 

Filmen är uppdelad i två delar, varav den första delen handlar om själva återträffen och den andra om hur Anna tar kontakt med sina riktiga klasskamrater och vill diskutera filmen med dem, något som visar sig vara svårt. Det blir lite metafilm av det hela, när Anna spelar sig själv som spelar sig själv i en film i en film- Det funkar förvånansvärt bra, mycket tack vare fina rollprestationer. Dialogen är ibland lite krystad i del 2 och Anna spelar betydligt bättre i del 1, men det är petitesser.

Det här är ett konstverk med en otroligt snygg och berörande inramning där man verkligen känner Annas smärta, kanske starkast symboliserat i en löprunda och alla svepningar över den gamla skolan. Filmen har fått en hel del mycket märklig kritik, där man verkar vilja att Odell ska göra någon sorts färdig skolfilm som tar upp alla delar av mobbingsproblematiken, när hon bara vill göra sin berättelse. Att filmen skulle vara orealistisk har jag också hört. Sådan kritik kan bara ges av människor som inte själva utsatts för mobbing på det sätt som Anna har gjort. Jag vet inte hur Anna har känt, men jag vet hur jag kände under mina år som tönt. Det många kanske inte tänker på är att mobbing inte bara är något hemskt under ett par år utan något som påverkar ens personlighet resten av livet.

Modigt! Fantastiskt!