Den egyptiske prinsen Mose är en skeptisk, välutbildad krigare och agnostiker som är mer lämpad att ta över riket än sin bror Ramses. Men Ramses är Faraos arvinge och när det dessutom visar sig att Mose föddes som Hebré skickas han istället i exil. Under exilen möter Moshe (det hebreiska uttalet) en liten pojke på Guds berg (den brinnande busken står i bakgrunden). Pojken verkar vara Gud själv och han vill att Moshe ska leda befrielsen av hans folk...

 

Ridley Scott gör storslagna filmer med mycket blod och det här är inget undantag. Det är mäktiga vyer, fantastisk (om än inte riktigt historiskt korrekt) scenografi och storslagna scener. Men filmen var, till min positiva överraskning, betydligt mer än så. Man fokuserar mycket på Mose som person. Han tvivlar och ifrågasätter. Gud är visserligen ett litet barn, men han framställs som hämndlysten och enkelspårig. Han ger inte svar på de svåra frågorna som Mose ställer. Mose framstår som den barmhärtiga av de två. Det är konstnärlig frihet över filmen, men också en ganska judisk framställning med en Gud som infriar sina löften och straffar fienden. Den kristna, förlåtande och barmhärtiga Guden, som straffar sig själv istället för människan, syns inte till. Allra starkast och mest utmanande är det att se Ramses kyssa sin lilla son godnatt och undra varför han ska behöva straffas. Det är upplyftande att se en film som vågar vara så här teologiskt utmanande. 

 

Mycket bättre än jag trodde. Christian Bale levererar verkligen i huvudrollen. Tar sig in på den uppdaterade topplistan. Plats 409