En cineasts värsta baksida är precis likadan som det tråkiga med att vara musikalisk. När jag ser ett band uppträda på ett lastbilsflak på en stadsfestival hör jag alla falsktoner och det otighta samspelet och det gör jag oavsett om jag vill eller ej. Jag kan uppskatta charmen med spelningen och glädjen i det de gör, men jag hör att det inte låter bra. Jag ska inte sätta mig på så höga hästar när det gäller film. Det finns många som kan så mycket mer om film än jag och det handlar så mycket mer om smak, men mitt stora filmintresse och myckna tittande har tyvärr lett till att jag är extremt svårflörtad. Det märker jag inte minst av när jag kollar in rejält uppsnackade filmer som jag refererar till här nedan. Båda filmerna är bra, men inte så bra som jag hade önskat:

 

 

Filmen om den unge Driss, från förortsliv och kriminalitet och den äldre aristokraten Philippe är definitivt charmig och klart sevärd, men jag förväntade mig så mycket mer. Filmen är ganska så klyschig i sina schablonbilder av rika och fattiga, svarta och vita och det behöver inte vara fel eftersom det är ett sorgligt faktum än idag världen över, men det blir inte så "oväntat". Jag saknar en djupare relation mellan huvudkaraktärerna, ett ställe där filmen går ner i djupare ångest och en inblick i den negligerade dotterns liv. Filmen är mysig, ganska rolig och lite småfin, men jag tycker den är överskattad.

 

Detsamma tycker jag gäller en annan mycket hyllad "snällfilm" som jag såg för ganska länge sedan:

 

 

Utan tvekan är även det här en fin historia och liksom "en oväntad vänskap" bygger den på en verklig historia och verkligheten är ju vad den är. det kan man inte ändra på. Men jag blev lite besviken. Jag hade förväntat mig ett starkare möte och en utveckling av den rika vita damen. Istället är hon en välgörare från början tillslut och jag stör mig på att vi ska mysa åt att hon är republikan och vapenvän.

 

Andra filmer jag sett senaste tiden:

 

En briljant Clonney i ett nedtonat, roligt, enkelt och lite annorlunda drama om en man på Hawaii, med två döttrar, vars fru är i koma och vars släkt är pengatörstande efter hans stora ägor. Riktigt bra!

 

Jag gillar Family Guy, för det mesta, men när Seth MacFarlane försöker ta sig till vita duken går det helt åt skogen. I filmen Ted, som bygger på en ganska rolig idé, finns det bara tre skämt: sex, droger och...nej det är nog bara det. Man försöker vara jätterolig hela tiden, vilket leder till att filmen aldrig byggs upp och när den väl är igång är den bara fjantig. Ett bottennapp!

 

 

 Något bättre är då mupparna. Jag älskar humorn, men det har gjorts ett flertal bättre filmer med gänget. Det går lite för snabbt här och där och man får inte ihop birollerna på ett bra sätt. Men det är riktigt roligt stundtals! Godkänt!