the end of all things
Jag är mycket svag för filmer som kretsar kring jordens undergång, katastrofer, instängdhet osv Allra bäst gillar jag postapokalyptiska historier, men allt med den lilla människan i ett stort kaos fungerar.
Med det sagt vill jag inte säga att alla sådana filmer är bra. Faktum är att de flesta är ganska kass, en del är ren katastrof, men ändå lever jag mig in i det.
Efter "V för Vendetta" har jag därför fortsatt se filmer i stilen:
Contaigon
Riktigt otrevlig känsla i denna högst realistiska skikldring av ett mycket kraftfullt virus som sprids likt en löpeld över världen och skördar offer likt liemannen under digerdöden. Inledningen med nära familjescener är riktigt smärtsam och hela uppbyggnaden av kaoset är riktigt bra, men det är något som saknas för att riktigt nå de högsta höjderna. Filmen är något moraliserande och övertydlig i sitt budskap, men mer än godkänd. Inget för bacillrädda.
rise of the planet of the apes
Denna vackert utmejslade kreation är förstås inte i närheten av originalet från 1968 och historien är väldigt annorlunda, men det är som sagt snyggt. Och hela grundvalen, om människans mixtrande med naturen, finns kvar. Man har (precis som i några av de sämre uppföljarna på 70-talet) hittat en väldigt personlig huvudkaraktär som väcker sympatier. Uppbyggnaden är lång och däri ligger, tycker jag, filmens styrka. När det sedan brakar loss tappar den en del.
the flowers of war
Kinesisk film är ofta bra och igår såg jag denna extremt snygga produktion som kretsar kring den "bortglömda" Nanjingmassakern 1937. Redan innan andra världskriget hade brutit ut inledde Japan ett erövringståg i stilla havet och deras härjningar i Kina var minst lika brutala som tyskarnas dylika i Europa. I likhet med Kinas agerande kring händelserna på himmelska fridens torg har Japan också försökt hölja denna händelse i glömska, men på senare år har filmerna ploppat upp. Det här är en otroligt vacker ögonblicksbild från en katedral mitt i huvudstaden där ett gäng skolflickor gömmer sig utan beskydd. Lite klichéeaktigt dyker en oborstad amerikan upp (Christian Bale) och dessutom tar sig ett koppel prostituerade in på området. Det blir lite teartralt, overkligt, tillrättalagt och krystat. Med det ackompanjeras av fantastiska bilder, snygga vinklar, bra musik och klockrena krigsscener. Man hukar sig inte heller för våldet, som skildras mycket realistiskt, men japanerna är mycket stereotypt skildrade.
Argo
En film, som kanske inte riktigt går in under rubriken, är Oscarsvinnaren för bästa film 2012; Argo. Ben Affleck har castat sig själv i huvudrollen i sin tredje regikomposition. Han kommer inte i närheten av sitt mästerverk "gone baby gone" och jag tror att en del av Oscarrösterna generades av filmens politiska sprängkraft. Men det är bra! Scenografin är fullständigt briljant och hela miljön andas Iran 1980. Spänningen är också otroligt tät, särskilt gestaltad i en scen då huvudkaraktärerna hukar sig i en minibuss mitt i demonstrationskaoset.
