I min törst efter stora filmupplevelser har jag tagit del av två fundamentalt olika filmer om mystiska män. En är helt ny och den andra har ett antal år på nacken. Allt var inte bättre förr och allt är verkligen inte bättre nu.

The third man

Holly Martins, en författare av billig western, ankommer till ett kallt och uppdelat Wien åren strax efter andra världskriget. Staden är uppdelad i ockupationszoner och kriminaliteten blomstrar. Martins är ditbjuden av en barndomsvän, men möts genast av beskedet att mannen avlidit i en mystisk olycka. Martins påbörjar genast en egen utredning...

Den tredje mannen är en av förgrundsfilmerna i genren som kom att kallas "film noir", vilket innebär mörka thrillers från 30- 40- och 50-talet. Man använde sig mycket av sneda vinklar och skuggor samt att man lade en mörk slöja över själva historierna. Centralt var också en mystisk kvinna; en "femme fatale" som kunde förföra och förgöra. Förutom allt detta var den tredje mannen unik i sina rappa replikskiften där man för första gången i filmhistorien vågade prata i munnen på varandra.


Enligt en av mina kollegor är detta den bästa filmen genom tiderna, enligt imdb är den nr 75 av alla filmer i världen. Det är lite svårt att bedöma en sådan epokbildande och nyskapande produktion nu när man sett så mycket som är vidareutvecklingar av detta. Jag gillade verkligen filmen, men förutom det mäktiga bildspråket har den en bit till mästerverksstatus för mig. Protagonisten är lite för blek och kunde brottats betydligt mer med alla samvetskval och etiska fallgropar som filmen erbjuder. Det blir lite tunt. Jag hade också förväntat mig en större twist. Men bra är det. Skådespelarna gör rakt igenom stora insatser och det genomträngande soundtracket sätter sig verkligen på näthinnan.

Man of steel

 

När jag såg att Christopher Nolan skulle producera en Stålmannenfilm blev jag riktigt inspirerad. De nya mörka Batmanfilmerna har varit fantastiska och kanske skulle man kunna göra något liknande med mannen från krypton. Men nej! Vilken besvikelse. Första timmen satt jag ganska hänförd och kände att en mäktig symfoni började byggas upp, men sedan kom den intergalaktiska kampen igång och filmen påminde mer om "Independence Day" än om Superman. Det blev "transformers" istället för "Dark Knight". Av Nolan såg jag ingenting. Amy Adams, som jag annars gillar, var fruktansvärd i rollen som orädd, cool reporter vars karaktär i ett svep förvandlas till skrikande jungfru i riddarens famn.

 

Absolut ingen känsla och inget djup under andra halvan. Bara ett stort inferno av ljud o snabba klipp.

 

Jag förstår att det är svårt att hantera en osårbar man, när man ska skapa en spännande film, men de valen man gjorde håller inte. Många tycker att de gamla Stålmannenfilmerna är töntiga. Det här var riktigt töntigt. Mot slutet undrade jag om jag satt och såg på någon dålig scifi-serie på TV6. Enda skillnaden var en sjukt hög ljudkuliss och denna förfärliga 3D-teknik som förföljer oss numera!