I år ska jag ta tag i mitt filmtittande, som av underbara skäl (läs Abbe) inte var så frekvent under fjolåret, och det har börjat bra. I veckan har jag sett två filmer av det våldsamma och episka slaget.

 

 

 

Fearless är ytterligare en i raden av stora och vackra kinesiska kampsportsfilmer. Filmerna liknar varandra och det handlar mycket om ideal och att växa upp. Efter en flamsig inledning lyfter sig filmen rejält mot slutet, men man borde jobbat mer med djupet. Trots filmens smärtsamma (riktigt starkt) epicentrum har jag inte riktigt byggt upp någon empati för huvudkaraktären. Huvudkaraktären; Hua yuans relationer till övriga är för svagt uppbyggda och Jet Li klarar inte riktigt av de scenerna. Li är en fantastisk actionskådespelare och har en blick som tränger in i själen, men får han för mycket repliker blir det si så där. Jag tycker generellt att skådespelarinsatserna var halvtaskiga, medan miljöerna som så ofta i kung fu-filmer (i detta fall wushu) var helt fantastiska. Sedan är det ju svårt att komma ifrån att detta är en ren och skär (eller röd snarare) propagandafilm för Kina. Inte för att jag motsäger mig budskapet på något sätt, men Kina kanske inte riktigt står upp för dessa ideal alla gånger.

 

 

 

En riktig klassiker, som jag faktiskt aldrig sett mer än fragment av tidigare. Filmen är över tre timmar lång (en av mastodontfilmerna enligt Nile City), men det känns ändå som att viktiga avsnitt slarvas förbi. Karaktären Wyatt byggs upp på ett mycket bra sätt, men flera av sidokaraktärerna som t.ex. Ed Masterson och Doc Holiday  hade kunnat skildras betydligt djupare. Förutom det, saknas spänning och uppbyggnad kring de verkligt avgörande händelserna. Man borde stannat upp och gjort betydligt mer av kamperna och den slutliga uppgörelsen mot Earps nemesis. För mig är Tombstone en betydligt bättre skildring av den legendariske sheriffen.