En hel del intressant film har det blivit den senaste tiden, av väldigt skiftande kvalitet men jag har blivit berörd på en mängd sätt. En film ska vara en upplevelse och jag har verkligen levt upp den senaste tiden.

 

Jag tar dem i kronologisk ordning, efter när jag har sett dem, och det blir då även en resa från de lite sämre filmerna till några riktigt bra som jag sett på slutet.

 

En film vars handling kretsar kring en kvarlevande nazistisk rymdstation på månen, vars mål är att återta jorden efter debacklet i andra världskriget, är naturligtvis inte en film man ska ha för stora förväntningar på, men jag blev ändå lite besviken. Filmen verkar ha en ganska stor budget och vissa actionscener är förvånandsvärt bra gjorda, men tyvärr har man glömt bort att en film också bör ha ett manus. Det verkar som att de gjorde en ramhistoria, byggde upp en scenografi som de var nöjda med och sedan bara spelade in, för varenda scen är uruselt regisserad och uruselt gestaltad. Riktigt, ritktigt dåligt.

 

Efter att ha beskådat samtliga Pixarproduktioner med stor glädje var det med förväntan jag gav mig an den skottska äventyrsberättelsen Modig. Det visade sig dock snart att, om än snyggt animerad, ger filmen intryck av att vara så mycket mer än den är. Historien är oerhört platt och intetsägande, den har nästan total avsaknad av humor och dramarturgin är märklig. Inget att ha!

 

En film jag däremot rekommenderar starkt är denna filosofiskt och etiskt utmanande berättelse om ett gäng judar som under förintelsen får en unik möjlighet att överleva med hjälp av sina talanger inom tryckeri och dylikt. Nazisterna har nämligen startat en falskmyntarliga av stora mått, vars mål är att knäcka den brittiska ekonomin (bygger på verkligheten). I fokus står den smarta och kriminella Salomon Sorowitsch som inte har några större betänkligheter när han går in i arbetet med att förfalska pundet. Han ser snarare det som en utmaning och då en chans att överleva. Men runt Sorowitsch finns människor som har en helt annan idealism i sitt hjärta och detta är ett mycket intressant och starkt grepp, inte minst de gånger då verkligheten tränger sig på och "lyxfångarna" får möta interner som inte sover i mjuka sängar och äter bra mat.

 

 

Hooligans är en film om meningslöst våld i perferin kring fotbollen i England. Jag har inte ändrat min åsikt om att detta är ren idioti, men en viss förståelse kring människorna mitt uppe i firmorna skapas ändock. Jag berördes av filmen och njöt av att se Elijah Wood visa upp sitt breda register som skådespelare.

 

 clueless

Mitt uppe i allt har jag också sett en "romantisk" klassiker. Och...ja jag vet inte vad jag ska säga. Man får ta den för vad det är. En sak jag kan uppskatta är att filmen inte alls följer modellen för hur en dramaturgi bör byggas upp. Slutet är väldigt plötsligt.

 

 Trots vissa sega partier med tveksamma sånginsatser, trots avsaknaden av många starka melodier (endast två), trots en mycket svagt uppbyggd kärlekshistoria lämnade jag biografen fullständigt uppfylld och mållös. Otroligt starkt! Fantastiskt gestaltat! Imponerande uppbyggt! Det är det starka kärleksbudskapet som kretsar kring oväntad förlåtelse som lyfter den här filmen till oanade höjder.  Hugh Jackman och inte minst Anne Hathaway gör enorma skådespelarprestationer och Hathaways smärtsamma sångscener är imponerande. Sasha Baron Cohen och Helena Bonham Carter är klockrena som det humoristiska inslaget i filmen och om man bortser från sånginsatsen är Russel Crowe en utmärkt antagonist. Starkast intryck på mig gör dock, föga förvånande, den historiskt kontextuella biten med studentupproren och dess blodiga final. Mycket, mycket bra!

 

 Django Unchained

Från förlåtelse går vi till blodig hämnd a'la Tarantino. Filmen är fantastiskt välgjord och uppbyggd som en hyllning (och i viss mån parodi på?) gammal klassisk västern. Men man experimenterar friskt genom att ha ett soundtrack som varvar klassisk västernmusik med bl.a. modern hiphop. Vi befinner oss i slaveriets södern i mitten på 1800-talet och Tarantino blandar, planenligt, humor med mycket brutalt våld. Våldet är väl magstarkt stundtals och man kan fråga sig hur många gånger man ska se en blödande människa skrika i smärta i en film som främst skall vara underhållande. För underhållande är det. Första halvan av filmen är strålande och Christoph Walz är magiskt bra som den tyska välgöraren/iskalla prisjägaren. Hans karaktär är filmens höjdpunkt och i viss mån förbryllning då han växlar från pengatörstande mördare utan skrupler till medkännade och principfast människorättskämpe. Jamie Fox karaktär, den frigivna slaven Django, är extremt platt och ska egentligen bara vara cool. Filmen är snygg, spännande, stundtals riktigt rolig (framförallt i en KKK-scen med diskussion kring huvor) men också en film med en del brister. Framförallt tycker jag att Tarantino ibland har svårt att binda ihop sina filmer, snygga scener är han en mästare på men att få ihop en sammanhängande tråd är svårare. Sedan kan jag inte ta mig ända fram till en femma (en svag fyra är den för mig) när filmens budskap så tydligt kretsar kring brutal hämnd (detta trots att jag själv kände för att klippa till Samuel L Jacksons karaktär från TV-soffan).