Vad sker egentligen i framtiden? vad hoppas vi på? I filmens värld är bilden ganska entydig. Vi kommer utveckla enorm teknik, men vi kommer förgöra oss i den och världen blir en grå plats. Men i detta gråa dunkel närs alltid en spillra av hopp och en önskan om återgång. Vi verkar nämligen, i 1800-talsromantikens anda, trösta efter en tillbakagång till en enklare tid med ett simplare liv. Framtiden skrämmer...

 

 I denna framtidsskildring har de mer välbärgade människorna flytt planeten och skapat sin egen utopiska värld på den artificiella himlakroppen "Elysium". Där är luften ren och naturen vacker, där finns ingen kriminalitet och där finns inte ens några sjukdomar. Allt kontrolleras med hjälp av datasystem och robotar. Nere på jorden råder misär och kontroll. Resurserna töms för att levereras till Elysium och människan hålls i schack av de välutvecklade robotar som även kan känna av tonfall och sarkasm. Nere på jorden drömmer man om en bättre värld, där man kan helas från sina krämpor och leva i frid, därför bedrivs också en hel del människosmuggling men det är en farlig färd som oftast slutar med döden. Matt Damon spelar huvudrollen som Max, en kriminell som försöker ta tag i sitt liv; mannen som kommer att få en avgörande betydelse för framtiden. Jag gillar den här filmen, även om den inte lyckas riktigt hela vägen. Det är en bra grundidé och den är väldigt vacker, men det känns inte riktigt som att de fått ihop hela berättelsen. Flera karaktärer är alltför platta och det blir lite för enkelt, men helt klart en sevärd rulle så här i juletid.

 

 

Uppföljare till succéer är inte det enklaste och allt som oftast blir det platt fall. Jag ska inte säga att det blir platt fall här, för det är ganska roligt och snyggt ibland även i den här filmen, men hela överraskningseffekten och den sköna, coola känslan från film ett är borta. Det går nog inte att fånga den igen, när det liksom inte längre är lilla vanliga jag mot en ond maffialedare och den mystiska hjältinnan utan istället kända karaktärer och en fånig upprepning. Den här filmen blir mer av tonårslarv och även om man lyft upp sin bästa karaktär Hit-Girl så lyfter inte filmen. Man hittar inte mixen av djup och humor i denna. Jim Carrey gör en skön biroll och det finns vissa riktigt sköna scener, men totalt sett knappt godkänt.

 

 

Slutligen har jag äntligen sett klart på Twilightserien. Jag funderade på varför jag har väntat så länge med att se sista delen och kom fram till att det nog var för att jag tyckte att den näst sista var så erbarmligt ointressant. Men jag ville ändå se hur de skulle få ihop allt. Sista filmen var helt klart ett snäpp upp och snyggt var det också. Jag tycker verkligen att Volturi och alla kopplingar till historien lyfter den här filmserien. Man lyckades faktiskt även för första gången att överraska med en snygg vändning. Filmens epicentrum är verkligen dess höjdpunkt, med en episk batalj och filmens absoluta bottennapp är den långa epilogen där musikvideoromantiken tar oss till djupet av tonårsflicksträsket. Men en godkänd avslutning på ett väldigt ojämnt epos, där film nr 1 verkligen slår de andra med hästlängder. Ett stort problem för mig är att jag har insett att jag ju faktiskt inte gillar huvudkaraktären och då blir det lite svårt.