Homeros Odyssén får nytt liv bland småskurkar på flykt i 30-talets sydstater (vars rasism får sig en känga) i bröderna Cohens epos om Ulysses och hans två kumpaner vars hackande i sten är över. Filmen i sig är en underfundig och smått bisarr road movie i västernmiljö, där de tre skattletarna stöter på det ena äventyret efter det andra på sin väg. För mig är det dock framförallt de snygga anspelningarna på det mytologiska som imponerar. Vi har den enögde jätten (cyklopen), översvämningen, den väntande hustrun och de lockande sirenerna (som i detta fall sjunger gospel). Förutom allt detta är filmen otroligt visuell, med ett varmt ljus rakt igenom samt kryddad med suverän musik. Filmens topp är när de tre fångarna bildar Soggy Bottom Boys och sjunger in bluegrass-hiten "I am a man of constant sorrow".