1996 beger sig ett klassiskt bergsbestigarteam upp på världens högsta berg; Mount Everest, men det är ingen söndagstripp. Berget är inte anpassat för människor. Den höga luften och de kraftiga vindarna gör de sista strapatserna mot toppen till ett lidande och en omänsklig utmaning...

 

Människan mot naturen fascinerar mig alltid och det här är både snyggt och välspelat. Många har svårt att engagera sig i personer som satsar enorma summor för att ge sig ut på ett äventyr de egentligen inte har behov av, men jag tycker att de lyfter fram det väl i filmen. Det är ett klassiskt mänskligt drag att testa sina gränser och försöka nå det ouppnåeliga; att klättra högst upp på toppen. Vi lär inte känna personerna så mycket och det hade förstås lyft filmen en hel del om man hade jobbat lite mer med karaktärerna. Det blir lite klyschigt med fruar hemma på telefon, men jag berörs ändå mot slutet och kan framförallt leva mig in i känslan av kyla, smärta och att vara totalt utlämnad. Det finns också en del intressanta moraliska dilemman; ska jag rädda mig själv? Ska vi vända tillbaka? osv osv

 

Klart sevärt 3/5 (6/10)