I en tid då svarta fortfarande åker längst bak i bussen, har egna toaletter och inte har tillgång till högre utbildningar arbetar tre genialiska kvinnor på NASA. Alla tre besitter en vilja av stål, vilket är nödvändigt i en värld som inte accepterar dem fullt ut trots att samtliga spelar en avgörande roll för att säkra austronauters överlevnad...

 

I raden av NASA-reklamer kommer nu en riktig feelgood-rulle om ett viktigt ämne. Bara det att det än idag är något riktigt ovanligt med tre svarta kvinnor i huvudrollen säger en del. På 60-talet i södra USA var samhället otroligt segregerat och svarta sågs mer eller mindre som något smittsamt. Jag blir direkt engagerad i dessa hyperintelligenta kvinnors rätt till upprättelse och framgång. De är fina, hårt arbetande människor vars enda fel är att någon bestämt att färgen på deras hud gör dem underlägsna. Historien är mycket engagerande, men det blir lite för snällt och förutsägbart för att bli det mästerverk som motiverar en Oscarsnominering för bästa film. 

 

Filmen innehåller några riktigt starka ögonblick (när Kevin Costners karaktär river toalettskylten kommer tårarna), men det går aldrig riktigt i botten och vi får aldrig riktigt en inblick i hur förfärligt det egentligen var att vara svart i 60-talets södern. De romantiska bitarna hade man också kunnat skippa. Den fyller ingen riktig funktion för oss tittare. Jag har också lite svårt att ta till mig det uppenbart patriotiska och den stora nödvändigheten i att just USA måste hinna först i rymdkapplöpnigen. 

 

Taraji P. Henson spelar den lite blyga men genialiska Katherin som väl är den egentliga huvudrollen och hon gör det riktigt bra. Även Octavia Spencer och Janelle Monáe gör strålande insatser med sina lite självsäkrare tjejer tillsammans med Kevin Costner (i sin paradroll som klok chef) och Kirsten Dunst (som den omedvetna rasisten). 

 

En fin hyllningsrim till tre fantastiska personer som fallit bort lite ur historieskrivningen och som definitivt inte fick tillräckligt med uppskattning på sin tid. Dessutom ett viktigt tidsdokument som visar det absurda i att dela upp människor. Men något mästerverk är ändå inte denna lättsamma skildring. En del snygga grepp och det engagerande ämnet höjer den ändå över mängden. Men se denna rulle. Det är så skönt med feelgood ibland. 

 

Klarar Bechdeltesten 

 

Mycket stark 3/5 (6/10) och plats 481 på den uppdaterade topplistan