så mycket falskhet

Florence Foster Jenkins
 
 
 
I ett fullsatt Carnegie Hall växlar åskådarna mellan fniss och jubel när den högst ovanliga operadivan Florence Foster Jenkins uppträder inför deras ögon. Hon rör sig inte särskilt bra och när det gäller sångrösten är det än mer illa ställt, knappt en ton blir rätt. Hur kommer det sig att hon ändå får uppträda för 3000 pers?
 
I en mycket enkel och tämligen snäll historia om ett mycket fascinerande människoöde får vi se hur den äldre och välbeställda damen Florence (Meryl Streep) lever sitt liv för musiken. Hon är sjuk i syfilis, vilket gör att orken ofta tryter och någonstans har hon tappat sin verklighetsuppfattning. Hennes man St Clair Bayfield (Hugh Grant) håller uppe charaden och ser till att både skivor och konserter enbart bevittnas av betrodda vänner samt att de tidningar som är där skriver positiva recensioner. Samtidigt lever han ett liv vid sidan av med flickvän och egen lägenhet. 
 
Filmen är baserade på den verkliga Florence Foster Jenkins, som trodde att hon var en världsartist, men som sjöng som en kråka, och kunde bekosta sin karriär via stora arv. 
 
Bäst i denna, lite tunna, film är skådespelarna. Meryl Streep är otroligt bra, men bäst av samtliga tycker jag Simon Hellberg är, som den nervösa pianisten. 
 
3/5 (6/10) 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0