En uråldrig kraft väcks till liv i Egypten, en gudaliknande mutant som både kan absorbera och förstärka andra homo sapiens superiors krafter. Sviken och besviken bestämmer sig En Sabah Nur genast för att denna värld behöver krossas, för att byggas upp och styras av de starka. Han väljer ut fyra "apokalyptiska ryttare" bland mutanter som också känner sig svikna av mänskligheten. Magneto, som just upplevt ännu mer sorg och död, blir en av dem. Nu hotas hela världen och världen behöver X-men...

 

 

Länge fanns bara Batman och Superman på vita duken. Nu har filmscenen fullständigt exploderat och kanske t.o.m. blivit övermättad. Därför har de första filmerna i genren satt extra kärleksspår i mig; nämligen X-men och Spiderman. Jag tycker också de har ett djup som många superhjältefilmer saknar. Nu är detta sjätte X-menrullen och kvalitén har gått ner något, men Bryan Singer har regisserat och jag älskar fortfarande konceptet. X-men har något som saknas i flera andra filmer i genren, ett utanförskap, en gemenskap och tunga splittringar. Mutanterna har svårt att passa in. De gör folk rädda och många gånger leder detta till självuppfyllande profetior där de hamnar på fel sida lagen (I de senaste Avengers och Batmanfilmerna har man dragit in det perspektivet, men här är det en grundförutsättning). Jag gillar fortfarande de gamla filmerna, med gamla gardet, mer. Men det nya gänget, som egentligen är samma fast i unga år, har satt sig fint. Bäst i den här filmen är introduktionen av Jean Grey, spelad av Game of Thrones-stjärnan Sophie Turner. Men Fassbenders Magneto och den suveränt roliga QuickSilver (Evan Peters) är inte långt efter. 

 

Totalt sett är det en bra film med bra karaktärer, men den där riktiga spänningen och djupet i konflikten saknas. Tycker man borde byggt upp och mörkat ner filmens bad guy en hel del, liksom hans ryttare. 

 

 

En riktigt, riktigt stark 3/5 (6/10) och plats 397 på den uppdaterade topplistan