Den slutliga striden om ett fritt Panam har inletts. Katniss Everdeen har dock blivit mer av en propagandafigur för de nya ledarna än den rebell hon vill vara. Peeta har blivit manipulerad av regimen till att mörda henne och inom sig för hon en ständig kamp om vad som är rätt och fel i krig. President Snow måste besegras, men till vilket pris?

 

Den sista delen av Hunger Games-serien är en melankolisk och stundtals spännande historia utan mäktiga slag och sparsam på spektakulär action, trots att vi befinner oss mitt i den slutliga revolten. Fokus ligger istället på interna relationer och taktik. När huvudstaden ska intas blir det ännu en gång i spelform eftersom Snow fyller staden med avancerade fällor. 

 

Filmen har en del antiklimax, ett par logiska luckor i hur folk beter sig och en ganska trist kärlekstriangel (även om de binder ihop det fint på slutet), men jag gillar den ändå skarpt av ett par skäl:

 

Det här är en film som ligger helt rätt i tiden. En film om att göra uppror mot en förtryckande regim byggd på propaganda, underhållningsvåld och fascism, där man dessutom konsekvent ifrågasätter våldet, känns väldigt lämplig just nu. Filmen visar tydligt på vad krig gör med människor, hur de stänger av och blir lika brutala som dem de bekämpar. Rebellerna planerar att använda bombattacker enligt Blitzkriegmodellen, där man slår till en gång till när folk tror att det är över. Men Katniss vill lösa saker med så lite våld som möjligt. 

 

Det andra skälet är Jennifer Lawrence, som axlar huvudrollen strålande. Det är fräscht med kvinnor i stora roller på alla fronter i historien. 

 

Avslutningen är lite förutsägbar, men riktigt stark. Epilogen är bara OK

 

Klarar Bechdeltesten

 

Jag tar i lite för mycket och ger en knapp, knapp 4/5. Det blir plats 350 på den uppdaterade topplistan (7/10)