Han vaknar upp en dag på ett sjukhus, allt är en dimma. Svaga ljud och suddiga färger går att förnimma. Han pratar, men ingen hör honom. Den smärtsamma sanningen är att han är förlamad och att de dessutom ska sy igen hans ena öga.  50% av den spegel han fortfarande har mot den värld han en gång var en del av ska tas ifrån honom. 

 

Känslan är så otroligt välgjord i denna franska film från 2007, där vi under filmens första halva får följa allt inifrån den nyligen förlamade Jean-Dos sinne. Han är fullt med, men kan bara kommunicera det genom ett öga. Han har locked-in-syndrome. Han kommer aldrig kunna ge eller få beröring igen. Hans barn kommer aldrig mer få höra hans röst. Det är otroligt starkt. Det är långsamt, men ändå intensivt. Det är befriande opolerat. Jean-Do är ingen ängel. Han har varit otrogen. Han är många gånger ytlig, men det är också vackert. Det finns en vacker själ därinne.

 

Den fantastiska historien om Jean-Do, som ur sin sjukhussäng lyckades diktera en hel bok, har berört många och funkar även utmärkt bra i filmform.

 

Jag nämnde för ett tag sedan att jag ville bredda mitt filmtittande och hoppas framöver kunna se Mimi & Gris-Gris från Tchad, men än så länge fick det bli detta franska drama.

 

Det tar sig in på listan. På plats 211.