Ett outtömligt ämne, som aldrig verkar upphöra att fascinera, är andra världskriget. Det finns så många vinklar, så många historier att berätta och aldrig har väl världen varit så i handen på ondskan som då. I dagarna har jag sett två filmer på ämnet: en lite äldre och en helt ny.
boktjuven
Lisesels mamma tvingas lämna bort henne och hennes bror pga sina politiska åsikter och brodern dör gtragiskt under transporten. Liesel hamnar på himmelsgatan i en lantlig tysk idyll hos en surtant och en mysfarbror. Livet är inte lätt för Liesel, men via ordets makt kan hon fly undan fasorna och finna sig själv. Hon stjäl böcker och delar ordet med andra, t.ex. juden Max som finns gömd i familjens källare...
En väldigt vacker film med många poetiska höjdpunkter (ett fantastiskt bildspråk och många metaforer), bra musik och välgjorda miljöer. Huvudstoryn är stark och jag blir berörd på slutet, men något saknas. Svårigheten med att omvandla bokepos till film är ofta att man måste snabbspola passager och att karaktärernas djup inte går att fånga på samma sätt. Dessa brister märks tydligt i Boktjuven och dessutom tycker jag att de slarvar en hel del med de starkaste ögonblicken. Spänningen är exempelvis oftast obefintlig trots många möjligheter. Sedan har filmen ett irriterande grepp där man har valt att låta skådespelarna prata engelska med tysk brytning. Antingen kör man på tyska eller engelska. Låtsastyskan lägger ett löjes skimmer över hela filmen och det känns aldrig riktigt som att skådespelarna kan spela ut. Det här är verkligen en bra film, trots min kritik, men den kunde varit ännu mycket bättre.
Sophie Scholl
Vi kastas in i historien om de tyska syskonen Scholl som ledde en tysk motståndsrörelse, vilken gick under namnet "vita rosen", mitt brinnande världskrig. Vi får ingen uppbyggnad utan det är de sista dagarna i Sophie Scholls liv vi får följa. Detta brukar vara svårt och här är det dessutom en väldigt enkel historia med ickevåldsaktioner, fängelse och rättegång. Men det blir otroligt starkt, otroligt vackert och otroligt medryckande. Vilka förebilder! Vilken sorglig historia. Se denna!
Tack för filmtipset "Sophie Scholl - Die letzten tage". Håller med, på något sätt medryckande, fångar upp en och allt är bra gjort. Bästa delarna i min smak är dialogerna mellan Sophie Scholl och Robert Mohr när hon förklarar sin syn på saken samt rättegången.