En känsla av melankoli sköljer över mig samtidigt som planeten Melancholia närmar sig jorden och undergången är nära. Eller nej, melankoli är ett alltför svagt ord. Jag blir deppig. jag mår dåligt.

 

Lars Von Trier är en mycket speciell man och regissör. Han blandar och ger. Topparna är det bland det bästa i världen och lågpunkterna (som är mer sällsynta) är katastrofala. Här har han gett sig på att skildra en depression ganska snart efter att han själv varit och besökt avgrunden. Han gör det med en närmast överpretentiös konstnärlighet, vilket gör hela filmen till en sorts målning. Fotot är exceptionellt och många scener är direkta referenser till kända målningar. Filmen ackompanjeras mestadels av konstmusik av exv. Beethoven och det är en av bristerna tycker jag. Ett mer spännande, vackert soundtrack hade lyft filmen för mig, men för Trier som vill skildra något jobbigt var säkerligen musikvalet fullt medvetet. Jag har nog aldrig sett en mer genomtänkt film. Varenda karaktär, varenda scen, varenda ting, varenda miljö fyller ett syfte, har en symbolik, bidrar till helheten.

 

Det är tungt att följa Justine (Kirsten Dunst) i hennes tunga insikt om att allt ändå är helt meningslöst. Det är tungt för att depressionen känner ingen empati, depressionen ser ingen framtid, depressionen skyr inga konsekvenser. Mest smärtsamt symboliseras detta av hur otroligt kärlekslöst hon ser på sin nyfunna brudgum (Alexander Skarsgård) och hur empatilöst hon länge förhåller sig till sin syster som endast ger kärlek och stöd tillbaka. Men i akt 2 (filmen är uppdelad i två akter) ser man en annan sida av saken. Justine vet att det inte finns något hopp, hon vet.

 

Symboliken är stundtals genial. En bro man inte kan ta sig över ett rum fyllt av målningar som Justine byter ut mot endast dödskonst. Det är mörkt. Filmen har en skräckfilmskänsla som jag inte uppskattar.

 

Kontrasterna är bra. Roller byter plats. Stark blir svag, rädd blir lugn.

 

Men ändå...trots denna geniala, vackra och välspelade produktion så vet jag inte om jag tycker om den. Den är otroligt bra, men är det verkligen OK att jag ska må så dåligt när inget stort sker, när inget viktigt finns bakom? Detta handlar bara om depressionen i sig, inte om vad som ligger bakom. Och ingen strimma av hopp? Nej, jag vet inte riktigt.

 

Det hela får mig att tänka på There will be blood, en film så på ett superbt sätt skildrar ondska, hat och girighet, kanske en av de bästa skådespelarinsatserna någonsin (Daniel Day-Lewis), men jag orkar inte med att bara se smuts och ett stegrande hat i en film utan musik i 2 timmar, hur välgjort det än är.