Det sägs ofta att dansk film är så bra, bättre än den svenska, och jag är inte sen att skriva under. Det är kanske en smula överdrivet för precis som med tysk, brasiliansk och indisk film så får vi i Sverige mestadels se mästerverken och slipper all skitfilm som förstås pumpas ut även från deras scener. Det är egentligen bara från USA och Storbritannien vi får ta del av den stora massan av produktioner. Men det är ändå så att dansk film har något visst och ser man på ett par filmår går det ungefär en bra svensk film på fem danska.

 

Danskarna är så otroligt bra på att skildra relationer och sorg på ett smärtsamt nära sätt. Det finns nästan alltid lite mer djup, lite mer ångest, lite mer glädje och skådespelarna (även om de är lite för få) håller högsta klass. På min blogg kan du läsa om ett antal fantastiska danska produktioner och har du missat någon så se dem:

 

 

Nu på slutet har jag sett två nya filmer att lägga till raden. Den första, av Susanne Bier (världens näst bästa regissör) var inte så fantastisk uttan bara riktigt bra, medan den andra, av Tomas Vinterberg, var enormt bra:

 

En fin film om brustna och krångliga relationer i ett lugnt och stilla tempo

 

En mycket mörk historia om Jacob, som jobbar på förskola, vars värld slås i spillror när ett barn säger något som kan tolkas som att han har förgripit sig på henne. När väl drevet är igång går det inte att stoppa. Filmen blir otroligt smärtsam eftersom det finns fina relationer och fina människor överallt, men allt drunknar i det mörka.