I juletid är det magiska filmer som gäller. I vintermörkret passar drakar, trollkarlar och alver som allra bäst och varje jul bör man se åtminstone hela ringentriologin, men även Harry Potter, Narnia och Ivanhoe passar bra. Bland de rena julfilmerna finns det enormt mycket skit (som t.ex. "hemma bra, borta värst", vilken vi gjorde misstaget att se) men även där kan man finna godbitar som "Holiday", "Love Actually" och ett flertal inspelningar av Dickens klassiska "en julsaga".

 

I år kunde man också gå på bio och få sig ett litet stycke magi. ja inte så litet förresten, nästan tre timmar lång är den första av tre filmer om Bilbo. Jag har verkligen inget emot lå¨nga filmer. När det gäller "Lord of tyhe Rings"-filmerna hade de gärna fått vara hur långa som helst och jag ser bara på extended-versionerna, men här kändes det faktiskt som att Jackson gjort filmen en halvtimma för lång. Vissa scener känns onödiga och några är en aning för långa.

 

Man måste vara medveten om vad man har att förvänta sig. Ringenfilmerna är tre filmer baserade på tre omfattande och mäktiga vuxenböcker, här blir det istället tre filmer baserade på en mycket bra barnbok. Historien är mycket tunnare och snällare och det kan aldrig bli detsamma. Ändå ryser och myser jag mig igenom det mesta och jag tycker verkligen att de lyckas med att ge filmen det djup den ändå har. Gandalf har redan vissa onda aningar, Saruman har redan börjat slöa till och Galadriel är lika fantastisk som alltid. Jag tycker att castingen är strålande, Martin Freeman är klockren i huvudrollen och den enda dvärg man riktigt får en relation till (Thorin) gestaltas med den äran av Richard Armitage. Bäst är förstås de makalösa miljöerna, läckert ackompanjerade av Howard Shores musik. Sämst var det faktum att jag tvingades se hela filmen med obekväma 3D-glasögon. Jag förstår mig inte på 3D-vågen. Den förstör mer filmer än den lyfter och jag har hittills bara sett två filmer där den kommit till sin rätt: "Avatar" och "Disneys En Julsaga".

 

'

 

Och nu måste jag ta örndiskussionen en gång för alla, för kommentarerna har börjat hagla in på filmsidor världen över:

 

Anledningarna till att Frodo &:co inte kan åka på örnrygg hela vägen till Mordor är följande:

 

1. Örnarna är egensinniga, stolta varelser som aldrig skulle gå med på att vara transportmedel (Gandalf har räddat livet på en av dem och har därför lite personliga tjänster att ta ut)

2. Det är en lång färd. De har inte flugit från Mordor ända till Rivendale på slutet. De skulle behöva göra pauser och ha en reserelation med örnarna

3. Mordor är välbevakat och örnarna skulle vara väldigt lätta att upptäcka efter vägen. In i Mordor skulle de antagligen inte ta sig, utan attackaras av Nazgüls. De skulle visserligen kunna göra starkt motstånd, men det skulle vara en onödig risk att ta. Två små hobbitar har betydligt större chans att ta sig in obemärkta 

3. Eftersom att örnarna är stolta varelser skulle ringen påverka dem alltför mycket. De skulle troligen falla för dess kraft ganska snabbt och då skullle allt vara över

4. Sauron har en stor brist och det är att han inte förväntar sig motstånd från något annat än stora krafter. Hobbitar känner han antagligen knappt ens till. Örnarna skulle han misstänka.

5. Örnarna valde inte sida i Ringens krig förrän precis på slutet. De gör som de vill och det kommer märkas i nästa Bilbofilm

 

 

 

 

En mycket annorlunda, svart, brittisk, komedi fick jag i julklapp och det var en upplevelse att se den. Fyra (fem egentligen) mycket klantiga och mindre intelligenta terrorister planerar att bomba skiten ur någonting i Londontrakten. Deras planer är dåliga, deras motiv är luddiga och deras inre sammansättning är en fröjd att skåda. Dialogen är stundtals genial och stundtals lite för fjantig. Detsamma gäller ploten. Men det som gör filmen mest speciell är det oerhörda, brutala allvar som finns någonstans i bakgrunden. Det blir lita för absurt ibland och allt funkar inte, men på det stora hela är det en mycket sevärd film som jag rekomenderar er.