I veckan som gick hade jag filmtema på jobbet och förutom filmanalys, tävlingar och annat så avverkade vi 6 st filmer. Fem av dem har jag redan skrivit om här på bloggen, men den sjätte var ny för mig och den berörde mig djupt.

Vi inledde veckan med strålande tyska komedi-dramat Goodbye Lenin, en smart och lite annorlunda film som jag skrivit om här. Sedan följde varma norska måbrafilmen om Elling och Kjell-Bjarne som ska försöka bo själva. Vi såg också den enormt starka brittiska historien Boy A, som följer en ung mans väg tillbaka till en dömande värld. Om du inte har sett denna tårdrypande och tunga film om brott och straff så se den. (Här är ett inlägg om de filmer som jag sett efter att bloggen startades, men som skulle tagit plats egentligen)

Självklart blev det också något från den absoluta bloggtoppen. Vi bevittnade smarta thrillern Donnie Darko och dogmamusikalen Dancer in the dark. Darko var svår, men uppskattad medan Dancer delade publiken i två läger; de som älskade filmen och de som hatade den. Allt hänger på vad man tycker om Björks musikalnummer.

Men det som alltså berörde mig mest var den sista filmen vi såg: the lovely bones, en jobbig men riktigt bra film av eminente Peter Jackson. Som småbarnsförälder är det otroligt svårt att se en film om en barnamördare och när spänningen steg mådde jag därför ganska dåligt. Greppet att se filmen från den mördade flickans vinkel var däremot genialt och jag har tänkt enormt mycket på filmen i efterhand.