Hela filmhistoriens (och en av litteraturhistoriens med för den delen) bästa filmreplik uttalas av Samwise Gamgi (Sean Astin) när hoppet falnar i hettan vid Mount Doom. JRR Tolkien har skapat en helt otroligt anvancerad historia, ja en helt egen värld med egna språk och kulturer och hans arbete saknar motstycke i historien. Jag kan för mycket om de här filmerna för mitt eget bästa och tänkte inte göra detta till en hel uppsats så jag nöjer mig med att ta upp några punkter.

Att bygga en historia kring en förrädisk och föförande ring som förändrar dess bärare och alla omkring är fullkomligt genialt och det fullkomligt osar magi ur denna filmatisering. En av de vanligaste diskussionerna kring film är huruvida boken är bäst och man kan naturligtvis inte överträffa den litterära förlagan i ett sånt här fall, men jag undrar om det hade kunnat göras bättre? Samtliga karaktärer är precis som jag önskade när jag läste böckerna och alla förändringar (nästan) som gjorts är av godo (t.ex. att ändra Frodos ålder, höja Arwens roll och att köra parallellhandlingar). Den här filmatiseringen är gjord med så mycket vördnand och kärlek att det blivit till perfektion. De arbetade med filmerna i flera år (bara inspelningarna tog 15 månader) och gjorde alla detaljer med en sådan genuinitet att det inte är klokt.

I denna tredje del av triologin finns både några av de starkaste scenerna (Allt med Sam och Frodo, de grå hamnarna, Pippins sång och honmonstret) och faktiskt några av bristerna (bl.a. grottscenerna med de dödas här). När jag talar om Ringarnas Herre-triologin är det de långa versionerna som gäller. Jag kan inte tänka mig filmerna utan alla scenerna nu. Möjligen blir det för många slut på slutet? Å andra sidan satt jag på bion och önskade att det aldrig skulle ta slut. Det skulle i så fall vara för att få höra den fantastiska slutsången.