Roberto Benigni kammade hem tre Oscars 1998 trots att han gjort en film där alla pratar antingen italienska eller stundom en något överdriven tyska. Det här är en vågad och ovanlig film, en komedi som till stora delar utspelar sig i ett koncentrationsläger.

Guido är en enkel man med vissa ambitioner att starta en bokaffär, vilket är svårt för en jude i 40-talets fascistiska Italien. Mest är han dock en pratglad livsnjutare, romantiker och våghals. Gång på gång sätter han sig själv i dråpliga situationer och det handlar oftast om att försöka charma den vackra lärarinnan Dora. Bland många roliga scener är inledningen då Guido och hans vän misstas för högre politiker som ska mottas i staden och scenen då han utger sig för att vara rasistisk inspektör, mina favoriter.

Allt vänder dock den dagen då Guido, hans farbror och hans otroligt söta lilla son Giosué grips och förs till ett koncentrationsläger. Guido bestämmer sig genast för att hans son, som råkar fylla år just den dagen, inte ska behöva ta in all den ondska som ligger bakom. Faderns uppgift blir nu att ständigt lura sonen att det hela bara är en snillrikt iscensatt tävling. Här är en underbar scen då ett tyskt befäl ska förklara reglerna i lägret. 

Filmen lyckas på ett genialt sätt blanda humor med stort allvar och vi förstår hela tiden vilken ondska som finns i bakgrunden, men framförallt berörs vi av en otroligt stark kärlek mellan far och son.