Stig-Helmer Olsson i all ära, men det är den arga familjepappan som är min absoluta favoritkaraktär i denna strålande svenska klassiker från 1985. Detta är och förblir (tror jag) Lasse Åbergs bästa komposition. Karaktärerna har verkligen hittat rätt och både historien och birollerna är roligare än både tidigare och senare alster. Kanske är det också så att jag kan identifiera mig mer med skidsemestern än t.ex. båtar och golf. Det är också så härligt befriande att den "coola" skidledaren sjunger "koko" tillsammans med deltagarna och att hans radarpartner (som väl också ska vara tuff) spelas av Klasse Möllberg.