22 - en symfoni av ondska

the pianist


 



"...det finns skydd mot allt som tänkas kan, men det finns inget skydd mot människan..."

Tiden mellan 1939-1945 är en tid som totalt förändrade världen. Inget och ingen kunde någonsin bli detsamma igen. Människan var för alltid förändrad.

Det finns ingen världshändelse som filmatiserats så mycket som 2:a världskriget och det är filmer av väldigt skiftande kvalitet. Det här är definitivt en av de allra bästa.

Vi följer nationalikonen och världspianisten Wladyslaw Spillman på hans resa från uppskattad musiker på den polska radion till judiskt flykting i ett, av nazismens järnhänder, raserat Warszawa. Roman Polanski, som själv upplevt 30-talets ghetton, låter oss smygas in i historien. I början av filmen gråter Spillmans mor över dåligt med pengar och familjen för politiska diskussioner kring alla dekret, angående den judiska befolkningen, som dyker upp i dagstidningen. Det är futtiga saker att begråta om man känner till vad som komma skall. Att man som tittare berörs och känner medlidande redan där gör inte bara att fortsättningen känns ofattbar utan skapar en otroligt mänsklig hackkyckling. en tydlig strimma av hopp, som genomsyrar första halvan, slocknar långsamt men dör aldrig helt genom filmen.

Jag har fastnat för ett par riktigt starka scener i filmen.

Den första är när Spillmans far tvingas av en tysk officer att gå i rännstenen istället för på trottoaren och alla människor runt omkring böjer sina huvuden och går förbi. Typisk mobbing fast i fasansfull organiserad form.

Den andra är när judarna fått flytta till ett eget ghetto i staden och måste passera en "icke-judisk" gata som går rakt igenom området. Två tyska vakter tycker då att det skulle vara roligt med litye dans och de rädda judarna dansar inför dem. Höjden av förnedring.

Slutligen har vi en scen i filmens andra del, vilken är en extremt spännande flykthistoria där Spillman gömmer sig från förföljarna, då Wladyslaw ska öpnna en konservburk med gurkor som han hittat och möter en tysk officer: Vad gör du? frågar han Jag försöker öppna burken, svarar Spillman. Underbart!

Filmen är otroligt kall och brutal, men också full av värme och den stannar upp ett antal gånger och ger oss andningspauser. Adrien Brody fick en välförtjänt Oscar för titelrollen och det är slående starka rollprestationer rakt igenom i denna upprörande historialektion och pianokonsert av högsta märke.   

femhundra filmtips

de 500 bästa filmerna genom tiderna och lite till (tips: om du vill gå igenom listan klicka på kategorin "topplistan" och ta dig från början till slut eller "den uppdaterade topplistan" för en aktuell lista)

RSS 2.0